Max Käck skriver (Dokumentation från kursen Sokratiska samtal som metod 2005-06) i sitt inlägg: "Att medvetet utveckla sin samtalsteknik och sin medvetenhet om vad som sker i samtal är ett fredsprojekt". Han menar vidare att man skulle kunna förhindra många "lågskaliga krig" mellan människor som utbryter på grund av missförstånd och dålig kommunikation. Jag har inte svårt att tänka mig att regelrätta krig som utbrutit länder mellan, såväl som t ex äktenskapliga kriser som slutat i onödiga skilsmässor har skett genom missförstånd och bristande förmåga att kommunicera.
What a wonderful world!
På tisdagen gled vi runt vi runt på konsthallar och museum. Vi tittade, lyssnade, läste och diskuterade. Konstbiennalen handlar i år bl a om skam. Ett verk som tar upp ämnet och vars bilder brände sig fast i mitt minne var Amar Kanwars The lightning Testimonies. Han fokuserar/utforskar sexuellt våld i politiska konfliktsituationer på den indiska subkontinenten. Det som facinerar är blandningen av våld och berättelser genom ett poetiskt filter. Installationen påminner mig om en film om andra världskriget där uppsatta tyska befäl går direkt från en gräslig tortyr och våldtäkt till en elegant bjudning (Krigets vindar?). Denna absurda stämning ger mig återigen kalla kårar.
Ett annat våldsamt verk var Jörgen Svenssons på Stadsmuseet. Här hittar man inget poetiskt filter. Jörgen vill förmedla eller betona vikten av det dokumentära i hans arbete. Verket känns fladdrigt och det tar en stund innan jag bestämmer mig för att titta på dokumentären där han visar flera korta filmer (eller kanske två) av autentiska mord. Det är filmer som använts i en rättegång. En man begår ett mord medan den andre filmar. Jag hade svårt att ta in det hela. Jag undrar om konstnären har de anhörigas tllåtelse att visa detta brutala mord som en del av hans arbete? Är det etiskt ok? Väcka käslor, peka på orättvisor och vikten av att visa dokumentärer visst, men jag kan inte komma ifrån att det i detta fall känns cyniskt, ja nästan som ett övergrepp i sig.
William Kentridges verk fokuserar också krig och maktmissbruk genom italienska facismens brutala koloniala historia i Etiopien. Detta gör han genom en roterande glasskiva (en slags ljusbord) med en spegelcylinder i mitten. En gammal måleriteknik som återger en förvrängd bild dess rätta proportioner när man ser dem ur en viss vinkel. Kentridges svartvita bilder, den klassiska musiken tillsammans med autentiska ljud från Etiopien gör det svårt att slita sig. Man upptäcker hela tiden nya saker som leder till nya tankar/frågor. En underbar teknik som mitt i det allvarliga temat gav en känsla av karusell och kaleidoskop.P
Härligt befriande blev det genom Candice Breitz verk Working Class Hero, Candice intresserar sig för populärkulturens påverkan och dess stora genomslagskraft. Hon arbetar framförallt med fotografi och videoinstallationer.Hon har fått tjugofem Beatlesfans att ställa upp enskilt framför kameran. Det är som om de står framför spegeln hemma i badrummet och tar ut svängarna och så tittar vi in genom ett kollektivt nyckelhål.Häftigt!
Soft City av Pushwagner överaskade efter alla videoinstallationer. Alla dessa bilder har tagit några år att göra. Tänk att många varit spridda för vinden. Den första tanke jag fick var Powel Rammels låt ...som gift sig och fått barn, som sen vuxit opp och...och sedan Malvina Raynolds Little boxes..Det handlar om en dag i vår "grottekvarn" och hur lika människor ändå är när det kommer till våra grundläggande behov.
http://vamamarga.blogspot.com/2008/07/soft-city.html
En föreläsning av Joakim Forsemalm om urban identitet.
http://www.murbrackan.se/aktiviteter.htmlidentitet!?
En diskussion om en pulserande och vital urban miljö: Långgatorna! Den unika atmosfären med blandning av bostäder och alla möjliga (och omöjliga) verksamheter lockar både göteborgare såväl som turister. J F diskuterade långgatorna utifrån omvandling och utveckling. Det var intressant att höra hur en sk omvandling av en stadsdel kan gå till. Glädjande var att man lägger stor vikt vid vad folk i området tycker men också de tillsatta grupperna där Joakim Forsemalm var en av deltagarna. Joakim betonade vikten av att ha kvar verksamheter i bottenvåningarna på de gamla husen för att bevara liv och rörelse i kvarteren. Han visade samtidigt ett mindre lyckosamt lägenhetsbygge i närheten där man gjort lägenheter utan verksamheter i bottenvåningarna. Det viktigaste i diskussionen blir återigen MÖTEN...Det måste finnas naturliga mötesplatser. Platser där man har träffats i generationer...
Även Etsuroh Tetsua (arkitekt) som föreläsare på HDK samma vecka tog upp tankar om gamla invanda mötesplatser. Att man kan bygga nya aldrig så fina "öppna" ytor men de ersätter sällan de gamla. Han pratade om gamla domarplatser, platser vid korsande vägar osv. Jag kom att tänka på den skylt som någon av oss fotograferade på hisingen första veckan i september, vid uppraget om offentlig miljö. Det var en namnskylt: Mötesplatsen! men platsen verkade inte inbjuda till möten människor emellan. Möjligen för hundar, d v s en stolpe att märka revir på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar