Det offentliga rummet - forts..

Det blev till sist Wiselgrensplatsen. Spårvagnshållplatsen, gången fram mot torg och gågata- grått, grått, grått. Både den grå färgen och betong som material kan vara ursnyggt, men inte på det här sättet. Jag blev också nyfiken på vilka som befolkar detta "grå" idag. Så fann jag plötsligt ett övergivet fundament d v s en cementklump i betong som en kub ca 70 cm. Den inspirerade mig. Alldeles övergiven vid sidan av parkbänkar och hållplats mitt emellan gågatan och spårvagnshållplatsen. Min första tanke var fääärg.. Min andra tanke var "möten". Iklädd fem meter rött paljettskimrande tyg och rosa gelehjärtan på en svart bricka i handen försökte jag få kontakt med folk i området.Det gick trögt i början men allteftersom folk stannade vågade sig fler fram. De var förstås nyfikna på vad jag höll på med och det blev flera riktigt trevliga samtal.Någon kommenterade konstfack och uppståndelsen där i våras. Ett gäng tonårsflickor tyckte att det var coolt och att de själva skulle vilja göra nägot liknande för att "göra människor glada".Jag hann nog att samtala med ca fem olika nationaliteter i åldrarna från ett år till ca 85. 85 åringens kommentar när hon kom fram: "och här står du och glittrar".

Reflektion efter mitt möte med innevånararna kring torget var att de nog inte var lika vana vid "spektakel" som folk kring Avenyn eller t ex Linnéstan och hur lätt det egentligen är att få kontakt med andra människor bara man stannar och vågar ta första steget..