En händelserik vecka!!!

Viken vecka! Jättebra start med Anne Philgren med "sokratiska samtal". Bra föreläsare som lyckades få med sig gruppen direkt. Vi hade så klart läst den lilla skriften innan och kunnat konstatera att den varit givande och självklar. Klart man är en god lyssnare eller? Och visst låter vi alla komma till tals eller?
Max Käck skriver (Dokumentation från kursen Sokratiska samtal som metod 2005-06)  i sitt inlägg: "Att medvetet utveckla sin samtalsteknik och sin medvetenhet om vad som sker i samtal är ett fredsprojekt". Han menar vidare att man skulle kunna förhindra många "lågskaliga krig" mellan människor som utbryter på grund av missförstånd och dålig kommunikation. Jag har inte svårt att tänka mig att regelrätta krig som utbrutit länder mellan, såväl som t ex äktenskapliga kriser som slutat i onödiga skilsmässor har skett genom missförstånd och bristande förmåga att kommunicera.

What a wonderful world!

På tisdagen gled vi runt vi runt på konsthallar och museum. Vi tittade, lyssnade, läste och diskuterade. Konstbiennalen handlar i år bl a om skam. Ett verk som tar upp ämnet och vars bilder brände sig fast i mitt minne var Amar Kanwars The lightning Testimonies. Han fokuserar/utforskar sexuellt våld i politiska konfliktsituationer på den indiska subkontinenten. Det som facinerar är blandningen av våld och berättelser genom ett poetiskt filter. Installationen påminner mig om en film om andra världskriget där uppsatta tyska befäl går direkt från en gräslig tortyr och våldtäkt till en elegant bjudning (Krigets vindar?). Denna absurda stämning ger mig återigen kalla kårar.

Ett annat våldsamt verk var Jörgen Svenssons på Stadsmuseet. Här hittar man inget poetiskt filter. Jörgen vill förmedla eller betona vikten av det dokumentära i hans arbete. Verket känns fladdrigt och det tar en stund innan jag bestämmer mig för att titta på dokumentären där han visar flera korta filmer (eller kanske två) av autentiska mord. Det är filmer som använts i en rättegång. En man begår ett mord medan den andre filmar. Jag hade svårt att ta in det hela. Jag undrar om konstnären har de anhörigas tllåtelse att visa detta brutala mord som en del av hans arbete? Är det etiskt ok? Väcka käslor, peka på orättvisor och vikten av att visa dokumentärer visst, men jag kan inte komma ifrån att det i detta fall känns cyniskt, ja nästan som ett övergrepp i sig.

William Kentridges verk fokuserar också krig och maktmissbruk genom italienska facismens brutala koloniala historia i Etiopien. Detta gör han genom en roterande glasskiva (en slags ljusbord) med en spegelcylinder i mitten. En gammal måleriteknik som återger en förvrängd bild dess rätta proportioner när man ser dem ur en viss vinkel. Kentridges svartvita bilder, den klassiska musiken tillsammans med autentiska ljud från Etiopien gör det svårt att slita sig. Man upptäcker hela tiden nya saker som leder till nya tankar/frågor. En underbar teknik som mitt i det allvarliga temat gav en känsla av karusell och kaleidoskop.P

Härligt befriande blev det genom Candice Breitz verk Working Class Hero, Candice intresserar sig för populärkulturens påverkan och dess stora genomslagskraft. Hon arbetar framförallt med fotografi och videoinstallationer.Hon har fått tjugofem Beatlesfans att ställa upp enskilt framför kameran. Det är som om de står framför spegeln hemma i badrummet och tar ut svängarna och så tittar vi in genom ett kollektivt nyckelhål.Häftigt!

Soft City av Pushwagner överaskade efter alla videoinstallationer. Alla dessa bilder har tagit några år att göra. Tänk att många varit spridda för vinden. Den första tanke jag fick var Powel Rammels låt ...som gift sig och fått barn, som sen vuxit opp och...och sedan Malvina Raynolds Little boxes..Det handlar om en dag i vår "grottekvarn" och hur lika människor ändå är när det kommer till våra grundläggande behov.
http://vamamarga.blogspot.com/2008/07/soft-city.html

En föreläsning av Joakim Forsemalm om urban identitet.
http://www.murbrackan.se/aktiviteter.htmlidentitet!?

En diskussion om en pulserande och vital urban miljö: Långgatorna! Den unika atmosfären med blandning av bostäder och alla möjliga (och omöjliga) verksamheter lockar både göteborgare såväl som turister. J F diskuterade långgatorna utifrån omvandling och utveckling. Det var intressant att höra hur en sk omvandling av en stadsdel kan gå till. Glädjande var att man lägger stor vikt vid vad folk i området tycker men också de tillsatta grupperna där Joakim Forsemalm var en av deltagarna. Joakim betonade vikten av att ha kvar verksamheter i bottenvåningarna på de gamla husen för att bevara liv och rörelse i kvarteren. Han visade samtidigt ett mindre lyckosamt lägenhetsbygge i närheten där man gjort lägenheter utan verksamheter i bottenvåningarna. Det viktigaste i diskussionen blir återigen MÖTEN...Det måste finnas naturliga mötesplatser. Platser där man har träffats i generationer...

Även Etsuroh Tetsua (arkitekt) som föreläsare på HDK samma vecka tog upp tankar om gamla invanda mötesplatser. Att man kan bygga nya aldrig så fina "öppna" ytor men de ersätter sällan de gamla. Han pratade om gamla domarplatser, platser vid korsande vägar osv. Jag kom att tänka på den skylt som någon av oss fotograferade på hisingen första veckan i september, vid uppraget om offentlig miljö. Det var en namnskylt: Mötesplatsen! men platsen verkade inte inbjuda till möten människor emellan. Möjligen för hundar, d v s en stolpe att märka revir på.

Reflektioner v 38 - workshop "Jag - du - vi "

 Intressant med "jag-trädet". Arbetet ringlade sig, likt de tejpade linjer som som fyllde golvet i aulan. I du-uppgiften sökte vi upp områden som intresserade/talade till  -oss. Här valde jag bl a ett område med två tillsynes helt olika figurer som funnit varandra och ett område där jag tolkade in vikten av att bevara barnasinnet. Mina egna figurer var Snobben och en bild på Mumindalen. Ord jag skrivit och plockat var bl a naturen, filosofi och egensinnig.

Vi-arbetet blev svårare. Här skulle gruppen välja ut ett ord från våra gemensamma lappar som utgångspunkt för en flödesskrivning. Vi valde kreativt kaos. Som avslutning blev det gestaltning av en slogan. Denna skulle vara förankrad i flödesskrivningen. Vår slogan blev Popup! Ordet kom ur en av deltagarnas lilla popuppdocka, och med den ville visa på vår kreativitet som ständigt poppade upp med nya idéer. Klassens framföranden i stort stämde ganska bra överens med vår grupps utarbetade rubrik: Kreativt kaos!

På eftermiddagen var det så dags att börja bygga på sitt "självporträtt" jag hade sett fram mot själva pysslandet och hade två stora påsar med mig men ordet självporträtt blev som en stopkloss. Jag satt mitt bland mitt "skräp" på golvet helt tom till en början. Jag gick igenom förmiddagens process tyst för mig själv medan  mitt ännu oidentifierade verk långsamt började ta form mig i mina tankar. "Skulptur" -sa hon... Jag tänkte mig något transparant med olika attribut som skulle symbolisera saker som påverkat mitt liv och mina val.
Den lilla biten grönt plaststaket jag hade med mig gav mig en idé. Hönsnät. Jag ville få lite höjd på det hela, det är ju så högt i tak, och satte igång med en sockel av fyra kartonger. Därefter blev det flera skisser med tanke på de ord och saker jag hade att utgå ifrån.

Jag började med bilden från Mumindalen. Berättelserna roade mig inte alls som barn. Som vuxen ser jag regelbundet barnprogram . En stor anledning är förstås att jag tycker det är viktigt att förstå vad eleverna pratar om och hur de resonerar när det gäller t ex barn och tonårsprogram. Mumindalen i japansk tappning har länge fasinerat mig. Japan och japansk filosofi har intresserat mig sedan tonåren och faktiskt påverkat många av mina val privat men också i mitt yrkesval. Zenbuddhismen som jag kom i kontakt med genom karateträning ledde till att jag reste till Japan, läste japanska och valde religion som ett av mina ämnen i min lärarutbildning.

Orden filosofi, glad och egensinnig skulle inte synas på slutet men vara med i mina tankar under byggandet.

Hönsnätet fick bestämma storleken på min skulptur. De första tankarna var att forma den kloka Muminmamma med en solfjäder i stället för en väska eller Lilla My, som ifrågasätter allt och alltid förhåller sig till gränser på samma sätt, dvs genom att ignorera dem. Under själva skapandet fick hönsnätet olika former tills det antog en neutral form som övergick i något som kunde symbolisera en kimono. Med diverse tygbitar formades en obi, det sk skärp till kimonon.  Det skall hålla ihop kimonon men samtidigt tala om vem man är genom färg, mönster och val av de kompliserade arrangemanget på ryggen. Sidentyget fick stå för den japanska delen och den röda flanellen för det hemvävda trygga i Mumindalen.  En liten väska i plast instucken i obin fick symbolisera Muminmamman. Bilden på Mumindalen fick en plats längst ner men dock väl synlig. Jag blev nöjd med symboliken som här representerade en del av mina tankar/vägar genom livet som varit viktiga för mig.

Vid presentationen gick vi först ett varv runt i grupper för att skriva ner det första ord vi kom på. Orden som gruppen lagt vid mitt "verk" var bl a skyltdocka, homosexuell, kuvad och drottning. Att välja ett av dessa som rubrik på mitt arbete blev jättekonstigt. Vid en följande analys förstod jag deras tankar, trodde jag. Det blev lite mer kompliserat än vad jag tänkt. Vi gick igenom gruppens tankar bakom orden vilket gjorde det lättare att se logiken ur deras perspektiv.
 Till sist valde jag "drottning". Stolt kvinna med makt att förändra, dock snörd vilket trots allt begränsar.

Om Mumindalen:
http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_487251.svd

Förändring i det offentliga rummet

"Förändring i det offentliga rummet - platsen mellan åsikt och handling".

Vi gav oss ut för att känna av atmosfären i det område vi blivit tilldelade. Vi började med wiselgrensplatsen, promenerade sedan iväg. Vi tittade på de klassiska två/tre våningshus från 30-40-50 talen. Mycket gräsmattor men väldigt få gemensamma utrymmen för folk att umgås. Ofta inte ens en bänk att sitta på. I vissa kvarter har man helt enkelt tagit bort gräsmattorna tillförmån för parkeringsplatser. Generationsskifte har ägt rum (så mycket parkeringsplatser behövdes nog inte till barnfamiljerna för 50 -60 år sedan).

Samtidigt som jag i tankarna gick och planerade om gräsmattorna till härliga trädgårdar att vistas i dök en annan tanke upp. Det skulle faktiskt kunna vara så att de boende inte håller med mig!? Varför? Kanske man skulle känna "lurande faror" bakom buskarna, eller att det skulle bli skränigt på kvällarna. Det känns plötsligt förmätet och naivt. Folk kanske älskar de öppna ytorna där de uppifrån sina våningarna har stenkoll på vad som händer runt om deras hus.
Men vad hittade vi då som blev föremål för lite mer hanterliga ideer. Tuggumifläckar, snus och fimpar skulle kunna vara något att uppmärksamma. Mataffären låg mitt på torget. Här passerar många förbi till och från spårvagnen. Här jäktar man fram och tillbaka här borde man kunna göra något som får folk att stanna upp, prata.

Karta på Wieslegrensplatsen

Det offentliga rummet - forts..

Det blev till sist Wiselgrensplatsen. Spårvagnshållplatsen, gången fram mot torg och gågata- grått, grått, grått. Både den grå färgen och betong som material kan vara ursnyggt, men inte på det här sättet. Jag blev också nyfiken på vilka som befolkar detta "grå" idag. Så fann jag plötsligt ett övergivet fundament d v s en cementklump i betong som en kub ca 70 cm. Den inspirerade mig. Alldeles övergiven vid sidan av parkbänkar och hållplats mitt emellan gågatan och spårvagnshållplatsen. Min första tanke var fääärg.. Min andra tanke var "möten". Iklädd fem meter rött paljettskimrande tyg och rosa gelehjärtan på en svart bricka i handen försökte jag få kontakt med folk i området.Det gick trögt i början men allteftersom folk stannade vågade sig fler fram. De var förstås nyfikna på vad jag höll på med och det blev flera riktigt trevliga samtal.Någon kommenterade konstfack och uppståndelsen där i våras. Ett gäng tonårsflickor tyckte att det var coolt och att de själva skulle vilja göra nägot liknande för att "göra människor glada".Jag hann nog att samtala med ca fem olika nationaliteter i åldrarna från ett år till ca 85. 85 åringens kommentar när hon kom fram: "och här står du och glittrar".

Reflektion efter mitt möte med innevånararna kring torget var att de nog inte var lika vana vid "spektakel" som folk kring Avenyn eller t ex Linnéstan och hur lätt det egentligen är att få kontakt med andra människor bara man stannar och vågar ta första steget..

Tankar om huset och människorna.

Rundvandringen, lite kalt..jag filosoferade över alla de människor som under årens lopp vandrat runt och fyllt huset med sina drömmar och förväntningar, möten och diskussioner påverkade av olika skeenden...