Bilden nedan: Morris Shabo.
Föreläsningen i Hammarkullen med Ove Sernhede. I introduktionen berättade man bl a att man fösöker att utlokalisera en del av universitetets arbete vid institutionerna. Jag förstår tanken att allt inte måste ligga i centrala stan men samtidigt förväntar man sig ett mer proffisionellt förberett arrangemang. En fråga som många ställde: Hur kan det komma sig att ett gäng ungdomar plötsligt får komma in på en av Universitetet föreläsningar??? Skulle man visa oss "från stan" hur fint man kunde ta ungdomarna? Någonstans började det osa sjuttiotal. Dessutom hade föreläsaren just då fokus på temat, de elever "från förorterna" som går ut utan betyg. Alltså vi talade kanske om den kategori ungdomar som just då kom in i salen. Inte bra, typ himla oproffsigt!!!
Jag har arbetat en del år i dessa områden på 80- och nittiotalet. Det var egentligen mina vikariat i Hammarkullen med omnejd som inspirerade mig till att bli lärare. Det var mycket lärorikt. Man fick ett helt annat perspektiv på lärararbetet.
Det mesta av det som Sernhede tog upp finns ju väl dokumenterat. Många av de ungdomar som inte ( av fler själ än du anar) klarar att gå den vanliga vägen genom grundskola och gymnasium hittar andra vägar. Inget ovanligt. MEN det är därför såå väldigt viktigt att kommunerna ställer upp med resurser främst i form av lokaler och ledare. Inte bara på enstaka eftermiddagstider. Om politikerna kunde sluta att tänka i fyraårsperioder och i stället räkna på vad det kostar stat och kommun för varje ungdom som hamnar utanför..Alla behöver känna tillhörighet, finnas med i smmanhang, att man gör skillnad...Sernhede utgår i från storstadens omvandling. Han försöker se vad de många olika dimensionerna av fattigdom får för konsekvenser i förorten. Han talar också om en form av återgång till SKAM..känslor som fanns förr för sådär 75 år sedan. En terroteriell stigmatisering kommen av allt utanförskap!? Jag tänker på olika kulturer i den mening vi diskuterade vid Azars föreläsning tidigare i höst d vs kultur handlar om våra erfarenheter inte bara om språk och land. Alla familjer har sin egen kultur o s v. Därtill kommer förstås land, språk och religion...
Den känsla som man avser med ordet skam i de här sammanhangen, hänger mycket ihop med skam över att inte duga p ga fattigdom. IvarLo Johansson förmedlar i sin bok Pubertet det som Sernhede, vad jag förstod, refererar till när han går 75 år tillbaka i tiden till det sk fattigSverige. Konstbiennalen What a wonderful would försökte också visa i vad för sorts sammanhang man kan tala om ordet skam.
Avslutningsvis, ett viktigt tema med ett oproffsigt ramverk. Att låta ungdomarna bara stövla in och sedan ge dem tillåtelse att stanna var mer än lovligt naivt och respektlöst mot föreläsaren som alldeles kom av sig. Ove Sernhede sa visserligen att vi skall möta barnen i deras egen vardag och det var också han som helt spontant bjöd in dem. På något vis blev det hela ändå mer patetiskt och pinsamt än ett pedagogiskt drag. Vad fösökte man säga1? Kanske vad någon redan sagt "låt barnen komma till mig"!
Interaktion i det offentliga offantliga cyberspace!
Det var absolut första gången jag gick in på en spelsajt. Habbo var på tapeten i gruppen så jag valsade in där med stora förväntningar om kontakt med en massa människor. När jag äntligen fått klart för mig hur det fungerade entrade jag scenen. Så mycket kontakt blev det inte. Jag hade nog fel aproach..Precis som i verkliga världen är det viktigt med sociala koder. Jag skall aldrig mer säga till någon som sitter mycket vid datorn att "- du måste ut bland folk annars blir du alldeles asocial! En vännina sa till sin tonårsson att hon tyckte att han skulle ut och sommarjobba för att känna hur det var att tjäna egna pengar och inte bara sitta och hänga framför datorn. Pojken svarade sin mamma att "-så mycket pengar som jag tjänar ute på nätet kan jag aldrig göra genom att t ex klippa folks gräsmattor". Hon tog reda på hur och det var tydligen ok d v s rent lagligt. Men vad händer då med ungdeomar som växer upp i denna miljö där man inte har så mycket att ta häsyn till? Tid och rum upplevs inte som vi är vana vid. Vanliga rums och tids- uppfattningar löses upp i ett ständigt "ut och in" i olika världar.
Alltså viktigare än någonsin att vi lär känna den värld våra barn, elever eller bekanta lever en stor del av sina liv i. Tidigare var man orolig för att folk skulle bli asociala och intellektuellt passifiserade framför "dumburken". Nu är man orolig för att allt interagerande kan leda till mental kolaps. Gemensamt för bägge företeelserna är att man ofta rör sig för lite. Alltså är det nog fortfarande folks fysika hälsa man bör oroa sig för.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar