Brainstorm, diskussioner och mycket skratt! Så började vårt grupparbete sista veckan innan jul. Det kändes jätteskönt att ha kommit igång. När vi så träffades efter jul hade vi lite olika bilder i huvudet. Med hjälp av Mattias kom vi vidare. Jag kände mig hela tiden entusiastisk inför uppgiften som också blev jätteintressant men på ett annat sätt än vad jag tänkt. Jag hade förväntat mig att man snabbt skulle få lust att greja med oss. Som när man ser ett vitt papper och en penna, känslan av att få välja, göra något nytt, skapa något. Den nästan andäktiga känslan som man kan känna på ett galleri eller museum infann sig direkt. Jag läste uttrycken i mina kamraters ansikten och tolkade dem som "och... var det allt? Vad skall vi göra nu då?" Vi hade visserligen hängt upp en hel del av våra skissboks-bilder men inte på något snyggt genomtänkt sätt som man kan förvänta sig på en utställning och dessutom hängde saxarna bredvid. Det var ok att klippa i våra kopierade bilder men jag drog ändå ett djupt andetag när den första bilden klipptes i bitar. Jag tycker vi klarade av att inte forcera händelseutvecklingen Vår tanke med upplägget var att undersöka vad som händer när man lämnar ut sig på detta sätt. Vi kände oss nog ganska utlämnade där vi stod. Vi visste ju att de hade ganska så fria händer att göra med oss vad de ville. Men det intressanta var att de inte förstod detta förrän på slutet och knappt då. Det som hände var att våra kamrater från de andra grupperna kände sig osäkra och utlämnade i stället för oss. Enligt dom själva kändes det som en lättnad när de fick ta av oss maskerna...intressant.
Diskussionen efter vår lilla föreställning blev bra och gav oss en del att tänka på framöver. Bl a kände jag att vi hade behövt någon form av generalrep för att förstå och varit förberedda på vad det var man såg när man trädde in i rummet.
De andra gruppernas arbeten fortsatte att utreda gränser mellan det individuella och det gemensamma. Det var många tankar om integritet och när man går över gräsen och när man då börjar känna obehag. Det var väldigt olika. Många gränser korsades, några försökte stå ut medan andra gick åt sidan.
Olika gränserna var något som vi i vår grupp diskuterade en hel del under planeringen. Det blev så uppenbart när det kom till något som för några var självklart men som för andra var otänkbart. Då och då blev det tvärnit men vi fann andra perspektiv att utgå ifrån. Arbetet med gruppen i processen kändes ( för mig) till slut viktigare än själva gestaltningen.
